Nya människor som träffar mig kan kanske tro att jag inte är lycklig eller mår bra. Jag har alltid varit något av en orolig själ. Ängslig rent av. Ångestfylld och rastlös på många sätt. De som känner mig kan tvärtom se att jag är mer till freds med livet än någonsin förut. Jag är med mina mått mätt lugn och tillfreds. Känner harmoni och genuin lycka. Med det menar jag inte att jag alltid går runt och är glad men grundkänslan i min tillvaro måste nog ändå beskrivas som lycka. När jobbiga dagar går mot sitt slut eller gråten och ilskan har lagt sig så finns den där alltid, lyckan. Jag är fortfarande jag och det innebär ständiga berg och dalar men till skillnad från förr så är känslan av lycka mer vardaglig, den är liksom mitt normaltillstånd och det andra är tillfälligheter.

Jag kunde under min graviditet känna stor oro över att jag aldrig skulle känna mig tillfreds med att leva familjeliv. Att jag som alltid skulle bli rastlös och längta ut och bort. Att jag inte skulle känna mig bekväm ensam i min familjs sällskap. Att jag skulle vilja mer. Nu frågar jag mig istället vad jag mer skulle kunna önska.

Jag känner mig lycklig över att få spendera min lediga tid med min familj och lycklig över att känna så.

Jag älskar er så Niklas och Sebastian!

Vet ni, jag ska gifta mig! Med den här snyggingen none the less



Jag har kämpat emot all romantisk hysteri runt allt som har med bröllop att göra länge nog nu. Mitt tjat om att det är onödigt, det ska vara enkelt o.s.v. o.s.v.. Glöm det! Nu kör vi! Bring me a fucking gräddbakelse =) Som sagt, nu kör vi hela paketet och jag kan knappt bärga mig. Tänk att denna fina fina människa ska bli min make. ÅÅhhh, så mycket kärlek jag känner när jag tänker på det.

Det finns vissa saker jag är beroende av. Små saker i tillvaron som gör livet lite lite bättre. Kryddan liksom.

• Att komma till dagis och se Sebastians min när han först får syn på mig. Det är helt fantastiskt!
  
  
• Att komma hem från dagis och varva ner tillsammans en stund i soffan. Det gör vi varje dag cirka en halv timme. Denna punkten är jag noga med att inte missa.
  
  
• Att åter igen få se Sebastians min när han hör nyckeln i dörren och inser att pappa är hemma.
  
  
• Att krypa nära, nära in mot Niklas rygg när vi ska sova och bara ligga där och känna hans värme och doft. Där och då rinner den sista eventuella stressen av mig.

Snart är det dags för punkt fyra =)

Hittade till en ny blogg. Två studenter från Lund har åkt till Uganda och startat ett barnhem för hemlösa gatubarn. Den här historien berör mig på så många sätt. Gå in och läs själv och har ni möjlighet så skänk en slant.

Läs historien här