Lycka är att sent en söndagskväll få ett mail av sin lärare som säger att alla måndagens lektioner är inställda =)=)=)

Magsjuka har drabbat min sargade kropp. Har kräkts några gånger och mår illa HELA tiden. Dessutom känns min kropp som ett enda stort sammanhängande blåmärke (eller hematom som jag ska svara på tentan att det heter om den frågan uppkommer).

Missat ytterligare en dag i skolan och känner mig hopplöst efter men jag kommer klara av att komma ikapp för det gör jag alltid. Det är bra med mig, jag gnäller gärna och ofta över att jag inte kan eller orkar men det gör jag alltid ändå. Orkar och klarar alltså. Man måste det om man ska ta sig igenom livet.

Jag känner mig mitt i allt elände tacksam för att jag har en så fin människa i mitt liv. Tack Niklas för att du kör tidigare från jobbet idag och hämtar på dagis så att jag kan ligga här och slicka mina sår. Du är fin inuti och utanpå. Dessutom saknar jag min lille gosse mycket fast jag ligger här och känner mig slagen och den känslan är på något sätt en fin känsla.

Tack för nu...

Jag har rätt mycket att stå i för tillfället. Mycket i skolan och mycket hemma. Niklas har mycket på jobbet och jag drar ett stort lass hemma. Att det är lite jobbigt ska det inte hymmlas om men ibland är det så och man måste försöka rida ut stormen. Vad som verkligen inte hjälper är när andra människor påpekar hur jobbigt man har det samtidigt som man själv hela tiden försöker intala sig att det går bra och man försöker stänga stressen ute med positiva tankar. Att ständigt bli påmind om hur viktigt det är att inte fucka up av olika anledingar. Precis som att man inte redan vet det, som om den vetskapen inte alltid lurar i bakhuvudet. Som om inte det är den tanken man brottas mot hela tiden för att den inte ska ta över hela ens liv och på så sätt förlama och samtidigt ställa dörren vidöppen för misslyckandet att storma in. Jag lägger mycket kraft på att försöka ta dessa jobbiga år med ro för annars går allt med största sannolikhet åt helvete.