Nya människor som träffar mig kan kanske tro att jag inte är lycklig eller mår bra. Jag har alltid varit något av en orolig själ. Ängslig rent av. Ångestfylld och rastlös på många sätt. De som känner mig kan tvärtom se att jag är mer till freds med livet än någonsin förut. Jag är med mina mått mätt lugn och tillfreds. Känner harmoni och genuin lycka. Med det menar jag inte att jag alltid går runt och är glad men grundkänslan i min tillvaro måste nog ändå beskrivas som lycka. När jobbiga dagar går mot sitt slut eller gråten och ilskan har lagt sig så finns den där alltid, lyckan. Jag är fortfarande jag och det innebär ständiga berg och dalar men till skillnad från förr så är känslan av lycka mer vardaglig, den är liksom mitt normaltillstånd och det andra är tillfälligheter.

Jag kunde under min graviditet känna stor oro över att jag aldrig skulle känna mig tillfreds med att leva familjeliv. Att jag som alltid skulle bli rastlös och längta ut och bort. Att jag inte skulle känna mig bekväm ensam i min familjs sällskap. Att jag skulle vilja mer. Nu frågar jag mig istället vad jag mer skulle kunna önska.

Jag känner mig lycklig över att få spendera min lediga tid med min familj och lycklig över att känna så.

Jag älskar er så Niklas och Sebastian!